Tigermamman & blombarnen
Jag har hittat en bok som gör mig hel.
Jag blev så glad när jag läste den att jag kände att jag måste dela med mig av lite i den.
Eller rättare sagt, boken hittade mig, då den dök upp som reklam i mitt facebookflöde i somras.
Igenkänningsfaktorn är stor.
Det är som att läsa en bok som handlar om mig. Och på sätt och vis kan man ju säga att den gör det faktiskt
😉
Det känns ibland lite tjatigt att så mycket i livet handlar om mig, men jag börjar förstå att det måste vara så tills jag fått de svar jag behöver för att leva det liv jag behöver.
Kanske har jag haft mig själv "på paus" under de år som jag varit mamma på heltid, jag liksom inte haft tiden att jobba med att få livet att funka som "det ska" men att jag nu har möjlighet att göra det för att barnen börjat bli stora?
Eller kanske är det helt enkelt som för så många andra kvinnor som jag, att vi aldrig kunnat göra något för att få livet att funka eftersom vi alltid fått "hjälp" med fel saker?? 
I skolan är det en utmaning att "hitta" oss tjejer (och vissa killar så klart) med adhd. Vi är nämligen experter på att dölja oss. Vi härmar beteenden, vi frågar/ läser av den som sitter närmast i klassrummet eller chansar vilt på
vad uppgiften innebär. För en instruktion inför helklass kan gå en helt förbi om man har ofokus eller svårt att lyssna ...
(Obs!! Min åsikt och erfarenhet)
Vi tar slut av allt socialt samspel vi inte förstår och av otillräcklighetskänslorna, men det märks inte heller i skolan för vi däckar när vi kommer hem istället för att kasta stolar på läraren.
I skolan sätts stöd oftas in för att förebygga "stök" men stöd till en inåtvänd adhd-person finns inte eftersom adhd-n inte syns....
På min tid, för 100 år sen, gick skolan rätt ok. Den var tydligare förr. Tycker jag. Att räkna matematik var mekaniskt , inlärning av strategier , algoritmer och formler utan att behöva förstå. Nu ska du inte bara förstå, du ska kunna reflektera,
analysera, välja rätt räknesätt. Klara en hel massa studier själv.
På min tid sa läraren vad vi skulle lära oss och det var mest fakta.
Nu ska du ta reda på mycket själv, du ska dessutom kunna redovisa kring de fakta som du presenterar och kunna argumentera kring dem osv osv.
Skolan är på nåt sätt mer abstrakt och otydlig nu. Vilket kan innebära svårigheter för oss med Adhd.
Vi ställer som sagt oftast inte till besvär, men den gnagande känslan av att vara fel ( som så ofta kan dyka upp när man inte förstår sin omgivning eller sammanhanget i den) äter inifrån och många av oss söker hjälp för dåligt mående i övre tonåren,
får problem med måendet, ätstörningar eller självskadebeteenden på olika sätt. För att få något i våra liv som vi känner att Vi styr över och kan kontrollera. Att gå med en känsla av att inte ha kontroll på sitt liv är fruktansvärt !!
Jag har alltid hört att en närstående till mig är "så klumpig’
Jag är likadan
Det är dock inte klumpighet som är rätt benämning... det kallas "dålig" muskeltonus. Man har helt enkelt inte koll på alla rörelser och gester man gör. och det är inte sällan en hal telefon glider ur handen eller man sliter ut fjorton
par skor på ett år.
Nu är jag livrädd att mina yviga gester ska orsaka sprickor i vår nya spishäll.
Det var nämligen jag som välte pepparkvarnen på hörnet av den gamla hällen så den sprack.
Det gör mig ledsen att jag än idag i vuxen ålder känner oro över min klumpighet.
Skuld över saker jag "ställer till med" som inte ens är meningen. Men som jag upplever skuld inför.
Galet....
Boken är smockfull med berättelser ock "fakta" som handlar om hur det är att vara flicka/kvinna med adhd.
Vi missar att diagnosticera många av oss tjejer med adhd eftersom vi inte utåt är som många pojkar med adhd är.
Den missen kan i sin tur ge andra svårigheter i våra liv, såsom psykisk ohälsa eller annat.
När jag "fick" min diagnos var det många som sa att "nej du har inte adhd" med ett litet tvivlande leende i ansiktet.
"Det är ju så modernt med diagnoser nu. Alla har ju ADHD idag"
Var en annan väl använd kommentar jag fick.
Jag fattar deras reaktion .
Men ändå gjorde den mig så sorgsen .
Jag fick en gång "försvara" mig då personen jag berättade för mer eller mindre hoppade på mig med sånt förakt och misstro att jag stod helt handfallen.
Som om man skulle gå runt och hitta på en sån sak som en diagnos? Det tog lång tid för den personen att smälta detta och acceptera att jag och min ena dotter inte fått våra utredningar och diagnoser för att vi ville vara moderna eller "vara
nåt" utan för att vi båda mått så otroligt dåligt under olika perioder i våra liv.
Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda och konstig. Och för första gången i mitt liv kunde jag andas ut!
Jag förstod varför saker var som de var och kunde nu lägga energi på att arbeta med strategier för ett bättre mående!
Istället för oro, ångest och den där fruktansvärda känslan jag alltid haft i mig, att aldrig kunna "slå mig till ro", så infann sig glädje över att vara jag !!
"Ja du har fått en diagnos, men du är ju du ändå? Jag älskar ju dig för den du är?" sa en av mina allra bästa vänner när hon fick veta.
Det var skönt att höra.
Viktigt.
Jag har så länge jag kan minnas haft en "matstörning" det är först nu när jag levt nästan 50 år som jag börjar få en sund syn på det här med mat..
Jag laddade ner en "ät-app" där jag loggar allt jag äter. Den är i sin tur kopplad till min klocka som mäter aktivitet och voilà! Jag kan släppa tankarna och kontrollbehovet till tekniken! Jag måste inte själv ha koll på att jag äter lagom! Det fixar
appen .
Tacksam!!
Nu ska jag försöka avrunda detta inlägg med att knyta ihop säcken.
Få med rubriken i inläggets innehåll om det går 🤨
Det här inlägget började jag skriva i juli när jag precis läst denna underbara bok och rubriken syftade till styckena som följer här nedanför.
Om hur man som mamma, Tigermamma, kämpar för sina barn i andra miljöer i hemmet.
Om hur jobbigt det är att inte få gehör när barnen vistas ibland människor som har dålig koll på den betydelse de har för barnens mående ...
Och om de barn vi kämpar för som alla är så olika på alla möjliga olika sätt.
Mina blombarn, så som jag ser det är en maskros och två orkidéer.
Olika sätt att vara så som det ska vara.
Så klart!
Men så viktigt att förstå i den omtumlande värld vi adhd-familjer lever i
Var rädda om er.
Kram
Alla skärmdumpar är från boken;
ADHD- från duktig flicka till utbränd kvinna
Skriven av Lotta Borg Skoglund.
En av världens absolut viktigaste böcker enligt mig.
Den öppnade ögonen på mig, gav mig insikt, tröst, förståelse, kraft och en känsla av stolthet över den jag är.
tack Lotta för att du delar med dig av din klokskap
Hoppas att det är ok att jag delar med mig av stycken ur boken så här.
🙏🏼
❤️
🙏🏼