Hjärnfluff
Förra onsdagen sov jag som om jag varit vaken en evighet. Kanske hade jag varit det. Fast jag inte visste om det.
Jag har fortfarande ett stort behov av vila. Minsta lilla ansträngning gör mig trött och just nu oroar det mig mer än irriterar.
Jag tittade ner i jobb-väskan förut och det slutade med att jag satt 3 timmar ock försökte tänka klokt om jobbet men blev nog bara mer stressad. Skönt ändå att ha vågat "ta en titt", att släppa in lite av det som väntar på fredag.
Jag vet inte alls hur det kommer gå att jobba på fredag men jag jobbar på att helt lägga om mina värderingar ock ambitioner. Hur nu det ska gå till. Jag insåg nämligen under en välbehövd prat-promenad i helgen, att jag inte tycker om det jag gör på jobbet
längre..
all stress jag skapar genom att ha så höga krav och förväntningar på mig själv gör att jag tappar sugen.
Jag låg i soffan hemma igår kväll ock pratade med min dotter.
Det var länge sen.
Hon berättade om livet just nu och jag lyssnade. Inte bara med ett halvt "jag-har-så-mycket-att -göra- öra 👂 utan helt. Vi pratade med varandra och jag var närvarande.
Det är som att jag, för att orka med det ena måste ta bort en del av det andra.
När jag jobbar så är det det enda jag gör.
När jag inte gör det så får familjen plats igen.
Så dumt ock otroligt svårbalanserat.
Jag har lagt ner alla tankar på jobbet förutom att jag kollat Mail ock pratat med min chef, fått sms ock meddelande från föräldrar och kollegor och , näe jag har inte lagt bort jobbet helt. Kanske är det bra att det får finnas ett par procent kvar under
tiden jag vilar? Så att det inte blir som en kalldusch på fredag med allt som ska tas in på en ock samma gång ?
Jag tänker så.
Det är lustigt ändå, hur något som är "allt" kan bli så oväsentligt när livet får ta plats igen.
Som om alla mina ansträngningar att lyckas med mitt uppdrag , tar upp all min tid och gör sånt som jag egentligen vill göra, onåbart, jobbigt, som något "för mycket" som jag bara inte kan få tid till eller plats med för
jag är så upptagen med allt "viktigt" och prestationsfyllt.
Min bästa tid som lärare, var egentligen innan jag blev behörig. Då, när jag var den som hoppade in istället för någon annan. När jag inte hade bedömningskraven, ansvaret, alltet... tiden då jag verkligen blommade och kände mig glad i mitt liv.
Samtidigt som det är slitigt med mentala krascher då ock då så är jag tacksam för dem. Tacksam att min kropp sätter stopp för mig, för min hjärnans behov av utmaning, prestationsbelöning eller bekräftelsebehov. Tacksam för att få stanna , ramla rakt ner
i förvirrade dagar med hjärnfluff och trötthet. Därför att i mina dagar av hjärnfluff så känner jag saker igen . Känslorna liksom kopplas på igen, likt ett bensindrivet elaggregat som kickar in när strömmen går.
Jag tränar på att göra saker för min skull ock kommer troligtvis behöva schemalägga "må-bra-aktiviter" som jag sedan tvingar mig själv att göra för att jag vet att det är bra för mig.
Eller inte...
det sägs att man lär av sina misstag, men det gäller inte mig. Det är sen gammalt. Jag kan lära andra att inte göra om sina misstag, men jag kan inte göra det på mig själv. Visst, jag mår bra av rutiner, men de försvinner så lätt nånstans
där inne i hjärnan, så är det ju tyvärr med många av oss med ADhd. En av våra svårigheter...
Jag har väl kanske lärt mig lite på vägen, bakslagen kommer ju väldigt sällan nu för tiden. Och det är ju bra.. så nu hoppas jag att jag håller fram till sommaren. Jag ska försöka lyssna in mer och även ta emot hjälp från min personliga assistent , även
om han kan vara väldigt jobbig....
Ha en fin dag!