Morgon
Amerikanska pannkakor.
Förväntningarna var skyhöga från båda håll och de första 20 sekunderna var mysiga där i sovrumsmörkret.
Sen kom ilskan över att smöret åkte i backen.
Att den ena pannkakan blev bränd.
Att något annat kändes mer utmanande än man först tänkt och stekspaden flög som en projektil genom köket.
Jag vet ju så väl hur det känns när ilskan blossar upp och hotar spränga en inifrån.
Och ändå blir jag lika ställd och sur varje gång det händer.
Man orkar bara så mycket, brukar jag tänka när jag ger upp mina försök att möta upp på ett lågaffektivt sätt, och istället går därifrån för att trycka ner frukostknäcken i mitt trånga svalg med en stor kopp kaffe.
Känner mig som världens sämsta förälder som inte har kraft och ork att möta ett dåligt humör varje morgon.
Men kanske är det ändå bättre att jag går undan och låter honom vara arg färdigt, istället för att svara med samma beteende.
Både för min egen , och för hans skull.
"Fortsätt simma, fortsätt simma"
Doris, Hitta Nemo
❤️