Som en zombie
Idag har jag glömt dem alla.
Det händer rätt ofta nu att det känns som om jag är någon helt annanstans än där jag är. Och titt som tätt finner jag mig sittandes, helt håglös och tom med en blandad känsla av utsjasning och stillhet. Som om jag pausar
hela världen en liten stund och inte orkar tänka mer.
Det hände mig senast idag under ett möte med min chef och några andra viktiga vuxna i ett möte där alla ord noga ska vägas mot varandra innan de lämnar munnen, för att missförstånd inte ska uppstå och fel ord sägas. Det kan ju ibland bli fel om man
råkat säga fel vid vissa tillfällen.
Men jag tror att det gick bra ändå.
Samtidigt som det kan kännas lite läskigt att liksom tappa bort sig i nuet så är det skönt på nåt sätt . Man liksom försvinner iväg och liksom bara är. Kanske har jag äntligen nått mitt mål att vara mindful i nuet?
Nja.
Snarare är det så att livet periodvis är extra belastat med saker och en stress uppstår i den oerhört tunga känslan av att man aldrig blir färdig.
Med nåt.
Grejen är ju bara det att man faktiskt blir färdig med en hel del. Hela tiden. Men stresshjärnan bryr sig inte om att se sånt, den registrerar bara det som ligger kvar i "To-dO-liStaN längst fram i Hjärnkontoret.
Av nån konstig anledning så är det ju så.
I allafall i min hjärna.
Jag skulle så mycket behöva skriva ✍️ om allt som sker i livet just nu. Men av hänsyn till alla omkring så kan jag inte göra det.
Men, det finns allt och lite till kan man säga. Och så finns där ju också så klart allt det där braiga i livet som barnen, familjen, eleverna, kollegorna och vännerna.
De balanserar upp så att inte gungbrädan tippar ner mig i havet. Så att säga.
Hur som helst.
Det är tufft i perioder, men som i hockeyn så tar ju perioder slut.
Så jag fortsätter härda ut genom stormen och försöker berömma mig själv för allt jag faktiskt klarar av. Andas, zoomar ut och kommer åter.
Kram