Frökenmatilda.blogg.se

Ofta i samband med förändringar av vardagsrutiner och efter plötsliga händelser. 

🧠 

Känslan som börjar spridas i kroppen är allt annat än behaglig och jag får kämpa en del med att hantera den så att den inte tar över och förstör min dag. 

🧠 

Förut, innan jag fick förståelse för hur min hjärna furngerar, kunde dagar som dessa göra mig otroligt nere. 

Det gör dem fortfarande till viss del, men inte alls på samma nivå som förut, för nu vet jag ju om att de finns och kan acceptera dem på ett helt annat sätt. 

Möta dem. Hantera dem och sen låta dem osynligt försvinna  iväg utan att jag märker det. 

Det var säkert 10 år sedan jag mötte (såg och förstod vad det handlade om) min första elev med NPF. (Neuropsykiatrisk funktionsvariation) och började min resa mot att möta och hjälpa de elever där vardagen i skolan inte riktigt fungerade ok, för dem. 

En av de allra första saker jag lärde mig (genom att misslyckas) var att vara tydlig. Med allt. Bilder på sånt som vi skulle göra. Var saker fanns. Tydlig i mitt ledarskap, i mitt schema, allt för att skapa en känsla av sammanhang. För känslan man kan få när man är i ett obegripligt sammanhang är enormt frustrerande, obehagligt, stressande och tungt att hantera. Så för att dagen ska fungera måste den vara i ett sammanhang. Det låter så mycket bättre på engelska tycker jag  "Make sense", de två orden är på nåt sätt så mycket enklare att förstå! 

Hur som helst. 

Den andra saken jag lärde mig var att förbereda inför samt finnas där som stöd vid övergångar. 

På vägen mellan två aktiviteter kan allt hända. Raster, transportsträckor, ombyte, påklädning ja allt som liksom är mellan två olika lektioner eller aktiviteter. Från bussen till klassrummet. Måste alla vara ute i gyttret av hundratals barn på morgonen när man knappt orkar hålla ihop sig själv? 

Ja såna saker klurade vi ut tillsammans, då, för 10 år sen ungefär. 

Men så för ett tag sen kom jag till insikt om att alla de anpassningar jag gör för mina elever nu, är nödvändiga för mig. 

För att mitt liv ska bli hållbart. Och det slog mig att så är det ju inte alls! 

Jag har skittufft  med förändringar jag inte själv ställer till med. Så varför är det då så svårt att förstå att omorganisationer sätter spår!? Att personal som ska sluta skapar oro och ett kaos som jag inte kan ta in förrän den sekund  då personen faktiskt går? 

Varför har jag inte fattat att det här med att byta miljö på morgonen, gå från hemma till jobb, påverkar mig tonvis?  Om jag kunnat ta in det enkla (men ack så obegripliga) faktum att resan till och från jobbet är en jordenruntresa för mig, kanske mina dagar kunnat bli lättare? 

Det är en sak att vara en elev där pedagogerna stöttar, finns och förstår, rill att vara en vuxen tjej i 40-årsåldern med en rykande färsk ADHD-diagnos. Det finns ingen fröken som håller koll på mig. Finns ingen lärare som vägleder mig genom dagens alla fallgropar och utmaningar. 

Man får veta det man kanske egentligen redan vetat om hela livet, och ska sedan leva med det som att det vore det allra självklaraste i världen. 

Det finns ingen kod för att leva med ADHD, lika lite som det finns en för alla andra utan. Det är en livslång process, att lära sig leva, men en så mycket mer utmanande och tuff. 

Men en sak verkar jag ha förstått nu iallafall. 

Första dagen på ett lov är apjobbig och känslan av att vara ledig trycks bort av stress över allt jag borde göra, ska göra borde ha gjort osv. Jag fattar ju nu att det är övergången från jobb-vardag till ledig-vardag som ställer till det.

 Att jag behöver  mina rutiner även som ledig och kan därför nu möta oron som cirkulerar i mig när jag vaknar. 

Jag går upp ungefär som vanligt. 

Sover jag för länge mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt. Vet inte vad det beror på för på helger när jag är ledig "på vardags-riktigt" kan jag sova till 10, 11 utan att må dåligt ett dugg! 

Men på lov, då måste jag vara nästan som vanligt för att må bra. 

galet hur man funkar egentligen! 

Jag behöver min medicin i början av ledigheter. Det blir alldeles för stor skillnad i mig annars. Ser allt, hör allt, tänker allt,  och som jag skrev ovan, så har jag tillräckligt att hantera i början av lov ändå ... 

Idag är en övergångsdag. 

Jag kommer andas djupt, försöka ha struktur

 ( jag är ju så bra på det 🤪) men samtidigt försöka ta dagen som den kommer så ska det nog bli bra ändå . 

Ha ett fint sportlov ! 

Kram