Loosing my religion
Men, när jag vaknade igår så slog det mig att jag sakta börjat tappa bort det som jag vet är nödvändigt och livsviktigt för mig.
Jag håller på att gå vilse i den materiella världen ock då kan det bli så himla fel..
Det var så länge sedan jag ägnade en stund åt att bara vara. Så länge sen jag lät kroppen röra sig efter sitt eget behov på yogamattan. Så länge sedan jag stillade min hjärna med en kort eller lång meditation. Eller en stunds yoga nidra.
Jag har alldeles för mycket att göra för att hinna med mig själv.
Så jag glömmer så sakta bort min "egen religion" och mår egentligen bara mindre och mindre.
Så tokigt!
Så av en slump ( i en reklampaus på Candy Crush) dök "Mindful Tapping" upp i mobilen igår morse. ( för av någon anledning har jag tid att spela hjärndöda spel på mobilen varje dag). Jag testade och insåg helt plötsligt att jag börjat glömma
den delen av livet som varit så otroligt viktig för mig. Min inre känsla av mig.
Yogan, andningen, eftertanken, glädjen, rörelsen, närvaron och allt som livet egentligen behöver för att vara ett liv. Och det gjorde mig så glad.
Samtidigt är det otroligt jobbigt. För när jag nu äntligen inser att jag måste stanna upp och känna in, så öppnas alla luckor på en och samma gång och varje morgon är som en stund på en tennisbana där bollutkastarapparaten fått frispel!
Men samtidigt som det är skitjobbigt att känna, så är det ju så nödvändigt.
Photocred: @stiltje / instagram
Så jag satt där igår morse ock "tappade" i takt med rösten på appen jag laddat ner och helt plötsligt stod det klart för mig ( fast att jag redan "visste om" det) att jag går omkring med stor oro inför att avsluta med min underbara fantastiska 3a samtidigt
som jag inte ha ren aning om vilken klass jag kommer att få i höst..
Vilka utmaningar, barn, föräldrar, framgångar/ motgångar jag kommer möta.
I takt med att jag öppnade upp och mötte oron jag gömt där inne så fortsatte "tappandet" efter instruktionerna.
När jag vågat känna in oron så gick jag vidare genom att möta den, ge den tillåtelse att få finnas där och sedan se den för vad den egentligen är.
En känsla, en oro över något som inte ens finns . Och på så sätt kunde jag låta den få finnas där medan jag faktiskt insåg att nuet är nu och att jag kan hantera detta både nu och när det väl är dags!
Om det nu ens blir dags😜