Frökenmatilda.blogg.se

Jag vaknade tidigt i morse, av tankarna på mitt armband som försvann igår och örhängena som försvann i början av veckan. Kan inte släppa att de är borta. Kan inte "gilla läget", gå vidare. Måste älta, tänka, klura ut. Det är smycken som betyder något samtidigt som jag hatar när saker försvinner. Jag måste bara hitta dem. Annars finns de kvar i flera år i mitt medvetande.

 Jag har i många år skuldbelagt mig själv för att jag inte kan släppa saker. Som om jag nånsin haft ett val. Men nu börjar jag förstå att det faktiskt inte är mitt fel. Någonstans i min hjärna finns en del som sparar oförrätter, orättvisor och förluster. Det är bara sån jag är. Det är inte mitt fel och jag har väldigt små chanser att påverka detta. Och det är på grund av att min hjärna har en funktionsnedsättning som kallas ADHD. 

Den skavande olustkänslan som uppkommer av en förlust mm är pga av den. Insikten gör att jag lättare kan hantera mina känslor och att jag nu, som vuxen ibland till ocu med kan tänka rationellt om den. 

Men samtidigt minns jag varenda sak jag tappat bort, fast kanske utan den där jobbiga känslan som var så stark när jag var yngre. 

Armbandet är borta, jag fick det av en elev på skolavslutningen. Jag får beställa ett nytt och ändå på nåt vis koppla det nya till minnet av hur vi kämpade tillsammans i tre år. Det får bli så. 

Örhängena likaså. Jag har haft 4 likadana. M har köpt två par för  jag har tappat bort dem förut. Ett av dem försvan på en föreläsning för två år sen. Det andra ner i medelhavet i somras. De två sista på en helt okänd plats precis nyss. 

Jag tror att du kanske tänker att det är en droppe i havet. För dig. Men jag skriver om mig och hur stora proportioner minsta lilla grej kan få . Jag vill med det här inlägget även förmedla att det är så det är. Du kan tycka vad du vill men du kanske kan hålla det för dig själv. Inte bara när du möter mig. 

Utan i mötet med alla oss som är som jag. På  så sätt slipper jag bygga mer dålig självkänsla och skuldbelägga mig själv för att jag är så..

Varje dag har inneburit en ny utmaning att hantera. 

Varje dag har också innehållit en förlust, men också en vinst. 

Jag har som sagt, tappat bort saker, värdefulla för mig. 

Jag har sagt hej då till ett av mina barn som nu bor i ett annat hem och försökt hantera den tomhet som uppstår. Men samtidigt fyllts av värme över hur fint hon nu kommer bo med en fin livskamrat .

Jag har hjälpt till att leta efter min väns hund som tyvärr hittades avliden några dagar efter att hon försvann. 

Jag har hanterat en flytt på jobbet som är fullständig kaos. En stor förändring som påverkat mig mer än jag förstår. Jag har inte koll på mitt material i flytten som gud glömde och det gör mig alldeles yr av andnöd..

Jag har mött en helt ny kultur som vår andra dotter nu får dela sin framtid med, det gick fort och chocken har fortfarande inte lagt sig. Men min kärlek till henne överskrider alla hinder och gör att jag kan hantera det som dyker upp. Men det har tagit en del energi. 

Jag har tagit emot en garderob som är så stor att den inte går att resa inomhus, som egentligen inte får plats nånstans i vårt hus och som nu upptar stor golvyta i både vardagsrum och garage. Ett problem att lösa som Jag inte riktigt kan just nu eftersom att jag ständigt vimlar runt i mina tankar just nu.

Jag tappar också ständigt bort mig själv. 

Vet knappt vad jag tänkte för en minut sen och varje gång jag ska försöka lösa något, tänka färdigt, så blockeras tankarna av en slags betongmur som står fast nånstans i mellan olika delar av hjärnan. 

Det skrämmer mig samtidigt som jag förstår att det är ett slags överhettningsskydd. 

Jag har för många bollar i luften just nu och hjärnan stoppar upp för att hinna processa alla inputs. 

Hur som helst. Vi är alla olika och så måste det få vara. Men jag önskar ibland att jag var lite mer blasé, lite mer "whatever", let it go, eller så. Om inte annat så skulle ju fler kloka tankar få plats i huvudet då ❤️